Skrivande

“Hur lär man sig att skriva?”, är en fråga som många ställt till mig genom åren. Jag brukar svara att du börjar med att lära dig se och känna.

cf464bb731bbb3c608b39836a180a43b

För skrivande handlar egentligen om hur du betraktar din omvärld och vad din omvärld framkallar för känslor hos dig. För mig hänger egenskapen att kunna skriva ihop med att låta sig beröras.  Jag låter mig fascineras och förtrollas av händelser, platser och föremål. När sedan känslorna ska bli till ord låter jag texten formas genom mitt filter av intryck.

Genom min utbildning i marknadsföring har jag lärt mig vad som fungerar på webben och vad som inte gör det. Med åren har jag blivit bättre och bättre på att skapa texter med relevant och bra innehåll som gillas av Google och på sociala medier.

Att verka som skribent i en tid när informationsflödet har kronisk växtvärk är att ständigt behöva tänka om och förnya sig själv, men det öppnar också upp för möjligheter journalister för bara ett årtionde sedan inte ens vågade drömma om. Att få vara en del av den resan känns för mig fantastiskt.


Texter i urval

Här kan du läsa texter som jag skrivit. Jag har försökt ha ett så brett urval som möjligt. Om du skulle vilja läsa mer texter eller har frågor är du alltid varmt välkommen att höra av dig.

Använd menyn för att snabbnavigera till den text just du vill läsa!

tumblr_inline_n9xt2hsUWZ1s6nw8r


Krönika: Om privilegiet att skriva historia


Sommaren är över, det är höst i Sverige, men vid Syriens gränser gassar solen på kvinnor, män och barn som flyr för sina liv. Där vid gränsen trängs människor vars historier tvångsomskrevs av fanatiska män som inte skyr några medel i sin jakt på att rita om världskartan.

syrian_refugee_455469861

Europa bygger murar och sätter upp taggtråd. Pratar om kvoter, pekar finger och understryker vikten av att någon tar ansvar. Vem denna någon är varierar beroende på vem som tillfrågas, men de flesta är i alla fall överens om att  något måste göras. Av denna någon.

Medan diskussionen pågår kliver en ny grupp av afghaner och syrianer ombord på en båt vars bäst före datum passerade för över ett decennium sedan. Nakna fötter bordar spruckna och förmultna plankor. En skara krackelerade liv på väg mot…

Ja påväg mot vadå? EU politikerna fortsätter debattera. Västvärldens välfärds och bidragssystem är hotat av de som flyr hit. Eller som vissa fåfängt uttrycker det, väljer att komma hit.

Samtidigt som diskussionerna pågår stänger en familj dörren till sitt hus i Aleppo för sista gången, med sig har de vad som ryms i en ryggsäck. Bankkontot är länsat. Med pengarna ska de betala resan mot säkerheten. En resa som mycket väl kan kosta dem livet.

När de färdas genom Aleppo passerar de övergivna hus. Ägodelar trängs med drömmar som drömts av dem som en gång bodde där. Drömmarna som för några år sedan handlade om ett större hus eller att komma in på en ingenjörsutbildning. Om resor till främmande länder och att hitta kärleken. Drömmar som kunde varit dina eller mina.

Drömmar som i takt med ISIS framfart kom att reduceras till att slippa begrava sina söner och tvingas se sina döttrar föras bort mot våldtäkt och tortyr.

USA talar om faran att släppa in potentiella terrorister i möjligheternas land. Sverigedemokraterna vill hjälpa till på plats. Ungerns president pratar om en situation som eskalerat och nu är Tysklands uppgift att lösa.

Västvärlden beslutar och väljer. Väljer åt dem som inte har något val. Vi bygger murar för att skydda oss mot båtflyktingarna med nakna fötter, mot familjer som färdats genom ett Syrien av förlorade drömmar och mot människorna vid gränsen som för länge sedan bestals möjligheten att skriva sin egen historia.

Under tiden vi kalkylerar på hur många av dessa människor som ska få komma till vårt land och sätter upp taggtråd vid våra gränser sipprar vatten in mellan de förmultna båtplankorna. En flykting dödas av Ungersk polis och människor i sönderslitna skor har börjat vandra de 175 kilometerna som det är från tågstationen till den Österrikiska gränsen.

Det talas om att vi kan förlora en hel generation till trauma. Det talas om den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. I denna katastrof har vi i väst har privilegiet att välja. Vi som inte bestulits möjligheten att skriva vår historia.

Vi kan fortsätta diskutera kvoter, eller så kan vi lyfta upp kvinnan och barnet från spåret och öppna upp dörren till vårt land. Vi kan fortsätta söka efter någon som ska ta ansvar, eller vi kan låta flickhjärtat som färdats över det upprörda havet somna i en säng som står på en plats som hon kan kalla hem. Vi kan lägga ytterligare en sten i barriären mot Europa, eller vi kan tillsammans skapa trygga vägar bort från helvetet. Vi kan se till att inga fler pojklik spolas upp på stränderna i Turkiet.

Valet och pennan är vår.


Krönika: Nyckeln till böckernas skattkammare


Häromnatten låg jag i soffan med min systerdotter Elise. Elise är tre månader gammal, egentligen skulle hon bara vara en halv, men hon ville inte vänta på världen, eller om det var tvärtom.

l

I vilket fall som helst låg vi där i mörkret, hon hade intagit grodposition på mitt bröst och ville inte riktigt somna. Så jag började läsa sagor för henne, först om Den Fula Ankungen, sedan om Prinsessan Törnrosa och till slut om flickan Tummelisa. Min röst bröt tystnaden och Elises gnyenden började avta ungefär samtidigt som Den Fula Ankungen mötte gräsandsfamiljen.

Jag har växt upp med sagor, och när vi låg där och läste var det som att skänka vidare det som mina föräldrar så självklart givit mig och min bror. Nyckeln till böckernas skattgömma är något av det vackraste jag fått, den har tagit mig runt jorden och tillbaka igen, till slott och slumområden, till brinnande kärlek och brustna hjärtan.

Därför är det sorgligt att vi inte läser lika mycket för våra barn längre. De får genom dagens teknik nycklar till mycket annat, platser som med utvecklingen blivit tillgängliga. Men vi missar något viktigt när vi tror att en film eller Google kan ersätta en bok. Vi tappar närheten och kommunikationen. Förlorar det gemensamma engagemanget. Vuxna och barn sitter inte längre tillsammans bläddrar mellan sidorna och begrundar text och bilder.

Så dödas det grundläggande “varför då?” beteendet hos barn på ett effektivt sätt.

En film berättar en historia utan att svara på följdfrågor. När eftertexterna börjar rulla och föräldrarna kommer in i vardagsrummet för att sätta på nästa DVD är dörren för interaktion stängd. Så dödas det grundläggande ”varför då?” beteendet hos barn på ett effektivt sätt.

Varför ville den onda fen att Törnrosa skulle sova i hundra år? Varför var alla ankor så fruktansvärt elaka mot den fula ankungen? Varför kidnappades Tummelisa av en padda?

För den som växer upp i böckernas värld blir det mer naturligt att fortsätta resa där som äldre. I mitt sovrum samlas tankar från tusentals människor på långa hyllmetrar. Ur vissa böcker har jag inte läst en rad, ur andra ramlar sidorna ut, sidor där bokstäverna strykts under, sidor där tårar och saliv från skrattattacker torkat. Dessa berättelser har format mig som människa, vidgat verkligheten och låtit mig förstå att du kan vrida saker fram och tillbaka hundra gånger och alla perspektiv är berättigade på sitt sätt.

Och en dag kommer Elise undra varför den fula ankungen blev hackad och pickad på av de andra fåglarna, och då kommer jag eller någon annan att berätta det för henne. Till dess är det en fin grej att ligga där, hjärta mot hjärta och läsa ord som får henne att somna under vissheten att hon har min fullständiga uppmärksamhet och kärlek.


Personporträtt: Dagen då Alexanders hjärta stannade


Sommaren 1999 stannar Alexanders hjärta efter att han druckit tändvätska på en ravefest. Två veckor senare vaknar han upp på sjukhuset. Bredvid sig har han sin pappa som kastade ut honom när han var fjorton och kom ut som homosexuell.

tumblr_mx9998pvCu1r5mmhlo1_1280

 

Det är sen tisdagskväll och Stockholm har börjat slumra in under ett tjockt snötäcke. På Hjärtats Bar har Alexander precis avslutat sitt arbetspass. Han sitter i en avstängd del av restaurangen och dricker te. Knogarna som kramar koppen är ärrade och hans långa ben får inte riktigt plats under den låga bordskanten.

Tretton år har gått sedan hans hjärta slutade slå.

-Jag ville testa att blåsa eld.

Han var 20 år och hade precis blivit lämnad av sin dåvarande pojkvän. Alexander berättar att pojkvännen som var musikproducent var hans första kärlek. Han kände sig hel och lycklig. När det tog slut stannade världen upp och Alexander fastnade i en destruktiv tillvaro där droger blev vardag och festerna avlöste varandra.

-Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden varje dag, men det går förstås inte.

Kastades ut av sina föräldrar som 14 åring

Alexander leker med murbruket i en tegelvägg som börjat krackelera, fingertopparna blir vita av damm. Han beskriver sin uppväxt som trasig. Föräldrarna var båda psykiskt sjuka, och i lägenheten på Södermalm i Stockholm fanns aldrig någon plats för en identitetskrisande tonåring.

När han som fjortonåring inte längre var välkommen hemma träffade han en äldre man som han flyttade in hos. Han berättar om ett ömsesidigt utnyttjande, där han gav av sin kropp för att få pengar, kläder och husrum.

-Ibland brukar jag tänka att jag är värd ett bra liv nu, för att det hänt så mycket miserabelt innan.

Alexander är bipolär och säger att varje dag varit en kamp så länge han kan minnas. När han är manisk är det som att hjärnan brinner och när han är depressiv sjunker han ner i ett bottenlöst djup.

Utanför Söders Hjärta slår Maria Magdalenakyrkans klockor midnatt. Snön fortsätter att falla och Alexander tittar ner på sin mobil och konstaterar att det nu är den tolfte i tolfte år 2012.

-När jag vaknade upp efter komat tänkte jag att det måste ha funnits en mening med att jag överlevde, men det gör kanske alla som varit i den situationen, säger han.

Lämnade Sverige för Thailand

Han åkte till Thailand och minns det som den lyckligaste tiden i sitt liv. I semesterparadiset skapade han rutiner, och dagarna följde ett bestämt mönster. Under det turkosa vattnet var hans egen andning det enda han tänkte på. Ångesten lämnade honom ifred under de månaderna. Men efter ett halvår var det dags att återvända till Stockholm igen.

Väl hemma började brottningsmatcherna mot den sargade självkänslan. Alexander säger att han tror att alla människor är i behov av bekräftelse, men att hans behov är större än hos de flesta. Under perioder har han prostituerat sig, inte så mycket för pengarna som för kicken. Att män varit villiga att betala pengar för hans kropp har i hans ögon varit ett bevis på att han duger. Men kickarna har varit korta och konsekvenserna många.

Något som är vackert ska du göra vackert, det har inte jag gjort.

Säger han och rättar till den svarta sotarmössan och tar en klunk av teet som börjar ta slut. Sorlet från människorna i baren en dörr bort blir mer påtagligt för varje minut. Alexander fortsätter att tala om när sex blir till tvång istället för någonting skönt, om hur hans bipolära sjukdom ständigt leder till beroenden i olika former och försök att hitta nya vägar för att orka leva.

Det drar från en dörr och lågorna från kandelabrarna på bordet fladdrar. På Alexanders hals syns ett ärr från den trakeotomi som gjordes sommarnatten 1999 när han försökte sluka eld. Han berättar hur han spottade blod och om hur ingen på festen ringde ambulans av rädsla för att åka fast för drogpåverkan eller droginnehav. Han konstaterar hur egoistisk narkotika gör människor och talar om tjejen som till slut slog numret till larmcentralen och sannolikt räddade hans liv.

Har aldrig känt sig vuxen

-Jag är inte rädd för döden, men idag ser jag ingen anledning att hetsa in i den.

Däremot skräms han av tanken på att någon nära vän skulle gå bort. För då familjen vänt honom ryggen är det de som fått vara den fasta punkten i tillvaron för Alexander. Han berättar om de gånger han legat på psyksjukhuset och önskat att föräldrarna skulle hälsa på. Och om längtan efter ett rum hemma hos mamma och pappa att få vila i efter utskrivningen. Trots att han tvingades växa upp tidigt så har han aldrig känt sig vuxen. Han har svårt att relatera till sina kollegor som hämtar barnen på dagis och lagar mat tillsammans med sina partners när arbetsdagen är slut.

Alexanders bipolära sjukdom gör det svårt för honom att leva den här typen av liv. Han säger att han kan följa rutiner i några dagar, nöja sig med att gå ut med sin bästa väns hund och somna till någon film. Men efter ett tag börjar det krypa i kroppen efter någonting annat. Någonting mer.

-Jag dömer inte dem som lever det typiska svenssonlivet, men det är ingenting för mig.

En dröm om ett liv långt bort.

En bartender kommer in med mer te. Alexander tar upp mobilen och visar bilder på hotellet han ska bo på när han åker till New York i januari. Han har varit där flera gånger och säger att han skulle kunna tänka sig att bo i den stora staden på andra sidan Atlanten. Eller om allt ”går åt helvete” återvända till Indien och arbeta som volontär. Hans senaste resa dit gav honom perspektiv. Människorna där utkämpar en annan sorts kamp, säger han. Där handlar det om att överleva fysiskt. Alexanders problem har alltid varit att ta sig igenom dagarna psykiskt.

Alexander berättar om längtan att träffa någon att dela livet med. Böjer sig framåt och låter hakan vila i handen och tillägger att den han har ett förhållande med inte får vara som han. Det skulle bli för mycket, och han är trött på drama. Men trots att han längtar efter en man, har han slutat leta.

-Gör jag det så kommer jag aldrig hitta någon, händer det så händer det.

Hans största kärlek är fortfarande musikproducenten som det tog slut med sommaren 1999. Efter uppbrottet lyssnade han på sorgliga kärleksballader och grät sig till sömns varje natt. På festen som höll på att bli hans död hade han nått toppen av självdestruktivitet.

Cirkus Cirkör uppträdde och han kom i kontakt med en eldslukare och sa att han ville pröva att spruta eld. Eldslukaren avrådde honom eftersom han var hög på flera olika sorters narkotika. Men Alexander bestämde sig ändå för att pröva. Tändvätskan kom ner i lungorna och han drabbades av en kemisk lunginflammation. Han minns en enorm smärta. Sen är det svart.

När han vaknar upp på sjukhuset sitter hans pappa på en stol bredvid sängen. De har bara pratat sporadiskt sedan dagen Alexander slängdes ut från sitt hem. Nu har han på rekommendation av sin sons läkare besökt sjukhuset varje dag i två veckor.

-Jag antar att han tänkte att jag trots allt var hans enda barn och i det läget inte brydde sig om vad som varit.

Efter den kritiska tiden på sjukhuset övergick deras kontakt återigen till att omfatta enstaka möten och telefonsamtal.

Alexander jobbar på julafton i år

På bordet står en skål apelsiner och doften av glögg letar sig in från baren. Julen som är i antågande gör sig påmind över huvudstaden och så även på Söders Hjärta. Alexander berättar om jularna i skärgården när han var liten. Då paketen trängdes under granen, släkten var samlad och alla hade stickade koftor på sig. Precis som i sagorna, säger han. Men när föräldrarna försvann in i sin psykiska sjukdom försvann även jularna i skärgården.

I år jobbar han på julafton. Det har han gjort de senaste åren. När klockan är tolv och den 24 december är över andas han ut.

Alexander lägger sitt högra ben över det vänstra och gäspar när han säger.

-Ja, shit vad man har levt.

Han korsar armarna över bröstet och när han lutar sig framåt leker skenet från stearinljusen längs hans kindben.

-Du får se den här berättelsen som en vild mans resa genom livet.

En taxi har kört fram på den annars öde vägen utanför fönstret. Alexander ska vidare ut i natten, till vänner som väntar på en bar i en annan del av staden.


Samhällsreportage: Man är inget offer


Tio mil från Stockholm ligger Hamnvikshemmet. Ett omvårdnadshem för män med alkoholproblem. Den röda sekelskiftsvillan fungerar som ett första steg tillbaka från missbruk och beroende.

_MG_7794

Hamnvikshemmet byggdes som ett Gullbrölloppsminne till Drottning Sofia, men hon var sällan där och skänkte bort det till Stockholms Stad. Fram till mitten av 70-talet användes det som behandlingshem för TBC patienter, för att därefter tas över av Stockholms Nykterhetsnämnd. Idag bor här 36 klienter, Martin är en av dem.

Han sitter i en av rottingfåtöljerna på den inglasade verandan. På sig har han en huvtröja och under den en landstingsskjorta. Hans hår är axellångt och blicken intensivt blå.

-Sex, droger och Rock´n Roll, jag spelade i band när jag var yngre och i den världen romantiserades alkoholen.

Martin tar en klunk kaffe och lutar sig framåt innan han fortsätter berätta sin historia. Han blev ingen rockstjärna som förebilden Ozzy Osbourne, istället blev han trädgårdsarkitekt, startade ett eget företag, bildade familj och flyttade till Stockholmsförorten Nacka.

-Mitt drickande eskalerade i samband med att min fru lämnade mig för tio år sedan. När jag var på Systemet köpte jag en låda vin, 6-7 starkcider och lika många öl. Hade jag tur räckte det två dagar.

Martin drar pappret av en kola från godisskålen som blivit stående sedan helgens halloweenfirande. De firade med gåsmiddag, en årlig återkommande tradition på Hamnvikshemmet. En brytpunkt i vardagen som välkomnas av nästan alla boende.

En tillvaro där rutinerna styr

Annars är det rutinerna som styr dagarna i den röda villan med vita knutar. Halvåtta är det väckning och blåstest, en timma senare morgonmöte i barackerna där klienterna bor och sedan är det dags för frukost. Måltiderna intas i en stor matsal med utsikt över ängar och båtbryggor. Maten är viktig här, mat som tidigare prioriterats bort av många boende till förmån för alkohol.

Personalen som arbetar på Hamnvikshemmet är behandlingsassistenter. Här finns inga läkare eller psykologer och på nätterna är lokalerna obemannade. De klienter som kommer hit är ofta själsligt och psykiskt utmattade. Genom vardagliga aktiviteter ges de styrka att orka gå vidare till olika hem där en mer aktiv behandling drivs, eller för att fortsätta sina liv på hemmaplan.

För Martin gick det till slut inte att kombinera vardagen med missbruket. Hans anställda sa upp sig och hans semesterveckor med sonen ställdes in.

-Jag försökte ta mitt liv i augusti, blev körd till avgiftning och efter det kom jag hit.

Nu har han precis gått färdigt en kurs i återfallsprevention  Hamnvikshemmet. Kursen går ut på att finna sin roll i missbruket, ta reda på vad som orsakar begäret och reflektera över vart man befinner sig idag.

I ett rum med kakelugn och fiskbensparkett sitter behandlingsassistenten Lottie Knutsson bakom ett stort skrivbord. Hon har arbetat på Hamnvikshemmet sedan mitten av 2000-talet.

-På den tiden var det ett piggare klientel här. Idag har det ofta gått långt innan du kommer hit.

Alkoholkonsumtionen i Sverige ökar kraftigt

Dryckesvanorna i Sverige har förändrats de senaste tio åren. Enligt en undersökning som folkhälsoinstitutet har gjort så har alkoholkonsumtionen i Sverige stigit med cirka 14 procent på tio år. Unga vuxna är idag överrepresenterade när det gäller åldersgrupper med riskbeteende.

Trots att alkoholismen brett ut sig har Hamnvikshemmet liksom andra liknande verksamheter varit nedläggningshotat

Lottie Knutsson rättar till en redan symmetrisk hög med papper och fortsätter sedan prata

-Männen som kommer hit har ofta supit bort både barn, fru och bostad

Hon berättar vidare om pengar som inte finns och personal som det skärs ner på trots att behovet av sådana här verksamheter är enormt. Några klienter på Hamnvikshemmet har körts hit av polisen direkt från parkbänken.

En stor del av verksamheten går ut på att ge dessa människor ett andrum. Basala saker som tak över huvudet och mat för dagen.

Inget hem att återvända till

Ibland har klienterna efter åtta veckors boende, som är standardtiden, körts till ett härbärge efter utskrivningen då de inte haft något hem att återvända till.

Socialförvaltningen som bestämmer om någon ska placeras på Hamvikshemmet har en tight budget. Och enligt Lottie Knutsson krävs det i princip att en läkare ordinerar LVM, lagen om vård av missbrukare, för att en vårdplats ska öppnas upp. LVM ordineras när en patient är en fara för sig själv eller andra.

En plats på Hamvikshemmet kostar ungefär tusen kronor dygnet. Det är billigt jämfört med till exempel ett KBT-behandlingshem, som enligt socialstyrelsen kan kosta uppemot tretusen kronor dygnet.

Utanför det spröjsade fönstret leker ljuslyktornas sken i novembermörkret. Över gårdsplanen syns siluetten av en man med krökt rygg, han stödjer sig på en käpp och rör sig mot barackerna som ligger intill ett skogsbryn.

Lottie Knutsson har tystnat, hon blickar ut genom fönstret och följer mannens gång med blicken. Det enda som hörs är ljudet från en bläckpenna som hon trummar mot bordskanten. Efter någon minut suckar hon och säger:

-Det är vackert här, på sommaren fiskar vi med gubbarna ibland, och vi har en minigolfbana på andra sidan huset.

Mannen med käppen har nått fram till barackerna. Tre identiska klossar med samstämmiga rum. En säng, ett skrivbord, en stol och ibland en TV. Umgängesyta med soffor, spel och bokhyllor. Männen läser flitigt berättar Lottie Knutsson.

En currydoft letar sig in i kontorsutrymmet. Ett sorl av mansröster börjar göra sig hörda. Det är dags för mig att lämna klienterna, personalen och huset som en gång var drottning Sofias Gullbrölloppsminne.

Utanför blåser varma vindar, en man i röd fleece står och röker på en veranda med utemöbler som regnat sönder. Avlägset hörs ljudet från ett skummande hav.

Tre män i träningskläder kommer gående. En av dem är Martin som hunnit med en långpromenad sedan vi talades vid. En sista fråga.

-Varför sa du att du tagit ett återfall, och inte fått ett återfall?

Han drar handen genom sitt tjocka hår, gråa slingor blandas med cendréfärgade, och han svarar

-Man har alltid ett val, man är inget offer.


Bröllopstal


“En gång i livet måste man unna sig en riktigt fantastisk kärlekshistoria. Sen kan man leva på minnena om det inte skulle vara i evighet” 

484926_414030668687571_1932497127_n

Så sa en vis människa om det där med kärlek. I ert fall tog den sin början för ungefär tio år sedan. Jag var så väldigt liten då, visste inte så mycket om det där att älska, annat än min familj då. För det gör man ju inte i den åldern. Däremot så hade jag redan då läst tonvis med böcker om hur det kändes. Hur det var när hjärtat slog sådär jättesnabbt och beskrivningar om hur det kändes att gå på moln, men kärlek i teorin är förstås inte alls som att uppleva den i verkligheten.

Att växa upp är inte alltid så lätt, och många gånger gör kärleken så ont att man lovar sig själv att inte någonsin bli förälskad igen. Men löftet glöms snabbt bort, för ett liv utan någon att kyssa på, utan någon som väntar på en mörka vinterkvällar är alldeles för tomt. Så vi sätter våra hjärtan på spel, igen och igen.

Och genom min ungdom och tidiga vuxen år har er kärlek varit en inspiration för mig. Ni har visat att det kan vara som i böckerna och på filmerna, att det går att hitta en människa som man vill vakna upp bredvid varje morgon, och vars hud man inte tröttnar på.

För snart ett decennium sedan skrev ni det första kapitlet i en fantastisk kärlekshistoria, många kapitel har skrivits sedan dess, blad har vänts, och säkert har ni även bläddrat tillbaka ibland, i glädje och i sorg.

Men ni har utan att skrämmas av det som varit svårt, fyllda med den största insikten av alla, kärlekens förmåga att skapa mirakel och laga det som ibland brister, fortsatt skriva er historia.

Tack för att vi får dela ett av de kanske lyckligaste kapitlen med er, här i kväll. Och lova mig, Jonas och Jenny, att även när saker känns omöjligt, fatta pennan igen, och fortsätta vara den vackra inspiration ni alltid varit, för mig, och för alla andra.


Bokrecension: Fallet Thomas Quick


“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” 

fallet-thomas-quick-att-skapa-en-seriemördare

Med de orden inleder Hannes Råstam sin 374 sidor långa dokumentation om hur det gick till när en kriminalkommissarie, en åklagare och en chefpsykolog skapade Sveriges värsta seriemördare.

Seriemördaren, den avskydde och föraktade, som bar namnet Sture Bergwall, var pedofil och hade åkt skytteltrafik in och ut från psykiatrin i decennium.

På Säter, dit Sture Bergwall kom efter ett misslyckat bankrån var han en i mängden av trasiga själar med taskiga livsbeslut i bagaget. Här räckte inte övergrepp på småpojkar för att klassas som annorlunda eller uppseendeväckande, men i början av 90-talet fann Sture Bergwall ett sätt att få kontakt. Han bytte namn, började erkänna det ena förskräckliga mordet efter det andra och blev Thomas Quick med hela svenska folket.

Hannes Råstam låter genom sin bok ljuset falla över vad som kommit att bli modern tids största rättsskandal. Metodiskt går han igenom och granskar tusentals dokument i sin jakt på sanningen. Intervjuar hundratals av de som varit inblandade i fallen, däribland Sture Bergwall själv. Han sätter sitt egna liv på paus i sitt sökande efter sanningen. När resultatet kommer i form av boken ”Fallet Thomas Quick” är Hannes Råstam död. Boken blev hans sista och största verk, boken som avslöjar ett rättsystem som fullkomligt havererat.

De två saker som skiljer Fallet Thomas Quick från en suverän deckare är att allt är sant, och att det inte finns någon hjälte.

Bägge viktiga skillnader. Hannes Råstams berättande är kargt och sakligt, antagligen för att det måste vara just så. Att spela på läsarnas medlidande för Sture Bergwall, pedofilen med multipla personlighetsstörningar, var nog aldrig en möjlighet. Hade Sture Bergwall varit charmerande och ostraffad hade efterspelet av boken sannolikt satt ännu djupare spår i debatten än vad den faktiskt gjorde.

För även om Hannes Råstams bok väckte enorm debatt och faktiskt också frikände Sture Bergwall från alla åtta morddomar så var det många som menade sa ”Det förändrar inte det faktum att han är galen”. Och så må det kanske vara, att Sture Bergwall faktiskt är fullkomligt oberäknelig och aldrig någonsin bör vistas bland folk, men vi får inte låta det överskugga de rättsövergrepp han utsatts för.

Samtidigt som Sture Bergwall är det sämsta tänkbara affischnamnet i kampen för ett rättssäkert samhälle är han nog också det mest representativa. En svag och sjuk individ som eliten inom psykiatri, polis och rättsväsende kunde profetera på i en tid då seriemördaren som fenomen var glödhett.

Det viktigaste budskapet i boken Fallet Thomas Quick är att rättvisan inte är blind. Som bekant är en blind rättvisa så länge den tolkas av människor som ser en utopi. Något som Hannes Råstam i sin bok lyckas bekräfta med all tydlighet.

 


 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *