Category Archives: Krönika

Om varför vi låter bli att uppfylla våra drömmar

“Och du pratar om morgondagen som den dagen då du ska börja leva…” Kommer ihåg att jag läste dessa ord för många år sedan. Minns inte var eller av vem, men de har genom åren dykt upp i mitt huvud ibland, och jag tänkte att de passade bra ihop med ämnet jag vill prata om idag. Nämligen prokrastinering. 

Prokrastinering är ett tjusigt ord för att skjuta fram saker. För er som studerat eller har ett jobb som innefattar deadlines är konceptet säkert välbekant. Ni vet de där gångerna när allt annat var roligare än hemtentan och det kändes som ni hade oceaner av tid, men sen kom helt plötsligt dagen innan inlämning och ni drabbades av panik.

main-qimg-2ad7b02c3e10e703858c7e5389c9e13c-c

Det är den mest välkända formen av framskjutande, men det jag vill prata om är de gånger som de inte finns någon deadline. Då inget icke godkänt eller en arg chef hotar oss, och vi vill göra något för vår egen skull. När vi har en idé eller plan men den enda som vi gör besviken om vi inte genomför den är oss själva.

Kanske var det en app du ville skapa, en tavla du önskade måla, någon du ville säga att du älskade eller en resa du alltid ville åka iväg på. Men det blev helt enkelt inte av.

Så vad är det egentligen som får oss människor att skjuta upp saker om vi inte känner närvaron av ett yttre hot?

Jag tror att en av anledningarna kan vara att vi har det så himla bra. Vi får våra omedelbara behov tillfredsställda genom att förlora oss i en säsong av Game of thrones på HBO, klicka oss igenom hundratals Youtube klipp där vi lär oss det senaste om contouring eller genom att planlöst scrolla superheta objekt på Hemnet. Det är lättare att se på när andra människor förverkligar sina drömmar än att förverkliga sina egna.

För det finns de som inte har det här problemet, som inte skjuter upp utan som bara gör. Och i ärlighetens namn tror jag att det är det som i större utsträckning skiljer de som lyckas från de som inte gör det. Det handlar inte som mycket om talang utan snarare om förmågan att faktiskt verkställa.

Men hur hittar vi som inte får saker gjort den där motivationen att ta tag i våra drömmar innan det verkligen brinner?

Livskalender

Kanske kan vi göra det genom att förstå att det faktiskt gör just det, brinner, även om vi inte ser elden än. Ovan kan du se en “livskalender”. Varje ruta representerar en vecka av ditt liv, och det är faktiskt inte så hemskt många veckor. Är du 29, som jag är har du dessutom använt upp en hel del av de där veckorna. Så det är med andra ord hög tid att sätta igång.

Ett bra exempel på den här formen av prokrastinering är författarinnan J.K. Rowling. Hon har många gånger berättat om hur det var först när hon befann sig på ruinens brant, ekonomiskt utblottad och med flera barn att försörja som hon började skriva. Hon säger att hon inte såg några andra alternativ, och tur var väl det, annars hade kanske en av vår tids mest älskade barnboksserie aldrig hade blivit skriven.

harry_potter_books_57a87071e087c3616c2bd6a8

Och kanske finns 2000-talets Harry Potter i tankarna hos dig som läser det här just nu, men av någon anledning så kan du inte komma dig för att skriva de första orden. Det är därför jag tycker det är så viktigt att prata om det här. För att jag är helt övertygad om att det finns så mycket geniala människor därute, vars strålande idéer stannar vid att vara just idéer.

Jag önskar att jag hade ett magiskt skjut-inte-upp-saker piller som jag kunde ge till människor, men allt jag har att ge er är rådet att sätt igång. Skriv de där första orden. Sätt det som rör sig i era briljanta huvuden på pränt. Börja, nu.  Var er egen stenhårda chef eller deadline.

Årskalender

Få de där veckorna och åren att räknas. För det är inte något fel med att bli gammal och inte ha uppfyllt alla sina drömmar. Däremot är det ångest att vakna upp en dag, inse att ditt liv har passerat och att du inte ens försökte att förverkliga dina drömmar.

Du kanske också vill läsa:

Om ålderskriser och varför du inte ska ha det

Häromkvällen när jag hade sommarinsomnia såg jag filmen “The perks of being a wallflower” för gång två i ordningen. Anledningen till att jag såg om den var att jag ramlade över det här citatet: 

we_accept_the_love_we_think_we_deserve_by_vicare-d54kk6i

Det är när huvudpersonen i filmen frågar sin lärare om varför snälla människor faller för fel personer som han svarar att vi helt enkelt “accepterar den kärlek vi tror att vi förtjänar“.  Ett påstående som egentligen skulle kunna appliceras på livet i stort.

Jag fyllde ju 28 år här om dagen och tänkte att jag kanske skulle drabbas av en snart 30-års kris. Men det gjorde jag inte. Trots att jag som yngre var övertygad om att jag skulle vara mitt uppe i en storartad karriär, ha gift mig, köpt en flott lägenhet och åtminstone börjat fundera över att skaffa barn när jag var 28 år gammal.

Så blev det inte, och från botten av mitt hjärta så är jag tacksam för att jag inte lät den versionen av mig själv som jag var i tidiga 20-års åldern fatta alla de här viktiga besluten. Då hade jag nämligen inte den blekaste aning om hur mycket kärlek, respekt och uppskattning jag förtjänar.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick på högstadiet, låg söndergråten i sängen med tonårsångest som rev i mitt hjärta. Min bror som är sju år äldre än mig kom in och satte sig på sängkanten och sa “vet du, livet kommer bara bli bättre, det kommer bli lite bättre på gymnasiet och ännu grymmare när du börjar högskolan”.

Högskolan kändes just då surrealistiskt långt borta i tiden, men jag har burit med mig hans ord sedan den dagen och de visade sig vara helt sanna. År för år har livet blivit lite bättre, mindre förvirrande och ångestfyllt.

För livet är som med allting annat, ju mer vi övar desto duktigare blir vi. Förhoppningsvis förstår vi vad vi behöver för att le, skratta, känna oss motiverade och må bra. Vi blir klokare när det kommer till valet av människor vi omger oss med och har lärt oss vad som är värt att lägga hjärta och energi på, och vad som inte är det.

När vi är nästan 30 har perspektiven förändrats i takt med nya länder vi upplevt, människor vi mött och böcker vi läst. I takt med det har vi höjt ribban för kärleken och livet vi anser oss själva förtjäna.

Så ålderskrisa inte för att livet inte blev exakt som ni trodde. För att ni inte har det jobb ni vill ha, inte har mött den stora kärleken, inte hunnit resa tillräckligt mycket eller inte bor i er drömlägenhet. Använd istället tiden till att göra sådant som får er att tycka om att umgås med dig själv, för då kommer allt annat lösa sig automatiskt. För livet blir ändå aldrig exakt som du tänkt dig, och när vi ser tillbaka är vi ofta tacksamma över att det är just så.

msg-133883000356

Att resa i en värld av terror

På senare år har människan på ett allt mer påtagligt sätt fått vingar. Det tar mindre än ett dygn att ta sig till andra sidan jorden och på ett par timmar har du korsat flera europeiska gränser.

Inte heller är det speciellt dyrt att flyga, att resa och att upptäcka, och medan vi vidgar våra horisonter krymper världen. Storstäder blir alltmer multikulturella och det som förr var exotiskt normaliseras.

I samma takt som vi bygger broar genom luften bildar vi också allianser. Såväl politiska som i våra hjärtan. Platser långt borta är inte längre prickar på kartan, utan mänskliga ansikten och minnen. Vi har vänner som vaknar upp i olika tidszoner och många av oss talar flera språk.

IMG_5458

Flygplatser är speciella, där möts människor från hela världen. På flygplatser har vi det gemensamt att vi alla är på väg någonstans, där går vi igenom samma kontroller, samma incheckningsprocesser och köar till samma toaletter.

När terrorister slår till mot ett flygplan eller en flygplats är det därför inte en nation som attackeras, utan våra vingar och vår frihet. Vår rörelse framåt.

Jag minns hur jag satt på Atens flygplats i somras, destinationen var Istanbul, och plötsligt grep rädslan tag om mig. Istanbul var inte alls långt ifrån terrorns högsäte och mitt hjärta slog trippla slag. Men jag satte mig på planet och jag åkte. Väl framme i Istanbul hade jag några helt makalösa dagar. Tills terrorn faktiskt slog till vid en gränsstad till Syrien. Gatorna fylldes av demonstranter, ilska och ledsenhet.

Demonstration i Istanbul
Demonstration i Istanbul.

Ändå ångrar jag inte att jag åkte. För i samma sekund som vi låter vår rädsla vinna, upprättar ytterligare en gränskontroll eller slutar resa till vissa platser så river vi broarna som vi byggt upp. Världen värker på sina håll mer än den någonsin gjort under min livstid, men utvecklingen framåt går också snabbare än någon gång förut.

En vis person har sagt att natten är som mörkast innan den ljusnar, och jag hoppas att det är i den timman vi befinner oss nu. Att vi inte låter ondskan klippa våra vingar, utan att vi istället förstår att vi i egenskap av världsmedborgare är så många fler och så mycket starkare än de som vill se världen brinna.

Låt oss fortsätta bygga broar, inte barrikadera dem av fruktan, låt oss bilda nya allianser, skapa nya minnen och tillsammans arbeta för att vår tid ska gå till historien som en där en ny och öppen värld skapades.

Till alla kränkta män- därför är det inte orättvist att betala kvinnors IT-utbildningar

Jag såg precis SVT Debatt som handlade om lagförslaget att eventuellt, kanske, betala tjejers IT-utbildningar som en åtgärd i att få in fler kvinnor i databranschen. Männen var upprörda, de tenderar ju att bli det.

De pratade om diskriminering av det manliga könet. I Aftonbladet som också tagit upp ämnet gick diskussionen het om att de minsann inte fick en utbildning till socialarbetare eller förskolelärare betald. Männen i kommentarsfältet var lika tröttsamt kränkta som vanligt.

En kille i Debatt konstaterade dock det självklara när han påpekade att vi kvinnor kommer tjäna mindre än männen under hela vårt yrkesliv. Han tyckte därför att förslaget om att subventionera en utbildning var helt rimligt.

Amanda Hultin
Männen blir superhjältar och kvinnor offer

Vi befinner oss i ett läge där IT-branschen äter upp andra branscher. Vi kommer se en utveckling där arbetsmarknaden förändras i grunden inom några år. Att kvinnor står på perrongen och ser tåget gå förbi när det händer är ett enormt problem. Vi kan inte ignorera eller låta bli att diskutera detta faktum.

Inte heller kan vi avfärda det hela med att vi kvinnor själva gjort valet att inte vara en del av utvecklingen. För precis som vanligt är det inte så enkelt. Jag minns när jag gick i grundskolan och det var lika självklart att fråga killar om hjälp med data som det var att utbrista att skolmaten var äcklig, även om jag egentligen inte tyckte det.

Att vara dålig på datorer har blivit ett kvinnligt attribut. Männen kommer ofta till vår undsättning som superhjältar i samma ögonblick som vi bestämt oss för att kasta ut den där förbannade datorn genom fönstret. Och vi tackar dem så hemskt mycket för att de “räddat” oss, igen.

Samma män undrar nu i Aftonbladets kommentarsfält om “Killar som pluggar till barnmorskor får dom samma förmåner?” Och för min del kan vi absolut betala män för att utbilda sig till typiska kvinnoyrken, jag tvivlar dock på att det skulle få deras ansökningar till dessa utbildningar att skjuta i höjden.

Kvinnor äga ej tillträde

Jag är också övertygad om att de här killarna inte hade skrikit lika högt om lagförslaget hade gällt att ge kvinnor som studerade till barnskötare och socialarbetare subventionerad utbildning som kompensation för att att de senare kommer tjäna sämre än sina pojkvänner som startar upp mjukvaruföretag eller bygger dataspel.

Så länge maktbalansen upprätthålls kan männen tillåta sig att vara generösa.

För så länge vi kvinnor håller oss till att vara lågavlönade barnskötare och socialarbetare kan männen behålla makten. De får fortsätta spela superhjältar och vi tjejer fortsätter ha rollen som vänlösa offer som inte kan behärska ett av de största maktmedlen som finns i dagens samhälle. Att männen inte vill släppa ifrån sig den makten är förståligt, men det betyder inte att vi ska acceptera det.

Men hur skulle det se ut om tjejer valde att läsa data bara för att det fick utbildningen betald, undrar vissa. Svaret är att det skulle se ut på samma sätt som när det flesta av oss går till jobbet varje morgon. Den stora massan arbetar inte som delfinskötare eller FBI-agenter, även om det var vår barndoms stora kall. Istället har vi introducerats för vår bransch någonstans längst vägen.

När framtidens tåg passerar står många unga tjejer kvar på perrongen utan att förstå vad det var som hände.

Problemet när det kommer till tjejer och IT är att den där introduktionen aldrig sker. Männen har byggt upp en egen värld som skyddas av fördomar och förutfattade meningar, dit kvinnor saknar passerkort.

Alla uppröda män- jag lovar att vara er superhjälte

Det som riktigt skärmande är att en stor del av oss kvinnor är så dåliga på datorer att vi inte ens begriper vilket enormt problem vi står inför. Till exempel är IT sektorn idag den största arbetsgivaren i hela Stockholm. Tåget skenar vidare, och ombord sitter männen.

Det där tågets destination stavas framtiden. Vi som samhälle är skyldiga att med alla tänkbara medel se till att unga tjejer och kvinnor kliver på tåget, även om det innebär att de får biljetten betald.

Och till alla kränkta män där ute som plötsligt fått ett enormt sug efter att studera till lågavlönade kvinnoyrken så säger jag bara kör! Datatjejerna kommer gladeligen hjälpa er den dagen ni vill slänga ut datorn genom fönstret och stötta er när ni kämpar för att tjäna ens en tredjedel av vad de gör.

Jag som webbredaktör inom teknik


Passar på att slänga in ett par länkar till ställen där du kan lära dig koda:

http://www.freecodecamp.com/

https://www.codecademy.com/


Linkande inlägg:

Din idé är helt värdelös!


80-tallisterna “Den gränslösa generationen”

Jag sitter och tittar på SVT:s dokumentärserie “Köttberget checkar ut”, en dokumentärserie om 40-tallisterna och den påverkan på samhället de haft. 

Köttberget checkar ut
(Klicka på bilden för att se SVT:s “Köttberget checkar ut”)

Likt de flesta 1900-tals generationer är deras påverkan enorm, och jag kan inte låta bli att fundera över vilket namn vi 80-tallister kommer gå till historien under?

Jag skulle vilja kalla oss för den gränslösa generationen. Både i positiv och negativ bemärkelse. Vi som i allra högsta grad fått vara med och skörda den frukt som bland annat köttberget sått. Som hamnat mitt i den snabbaste utvecklingen som mänskligheten skådat, och som rivit ner både verkliga och mentala gränser när det kommer till vad som är möjligt att åstadkomma.

Det ligger lätt till hands att kalla oss för individualister, men vi ska komma ihåg att min generation är mer beroende av andra än kanske någon generation tidigare varit. Genom olika sociala medier och smartphones söker vi ständigt kontakt så till den grad att vi delar bilden på vår frukost med 300 Facebookvänner.

Vi har haft vingar sedan barnsben, något som gjort att många av oss korstat flera landgränser redan som tvååringar.  När vi föddes hade män gått på månen och kvinnor börjat ta plats i regeringar och styrelser.

80-tallister

80-tallister har kallats för naiva och historielösa. Curlade och bortskämda. Vi växte upp i en tid när de förmåner och privilegier som förr var en över och övre medelklass förunnat plötsligt var allmän egendom. I arbetarrörelser och kvinnorörelsers spår tillhörde universiteten och möjligheterna oss alla. Något som för flera av oss blivit så självklart att blodet, svetten och tårarna som spilldes för att vi skulle nå dit fallit i glömska eller helt enkelt aldrig kommunicerats till oss.

Vi har varit med och krympt världen. I sommars när jag besökte Istanbul träffade jag en vän från Pakistan. Han hade växt upp i en bergsby som ständigt besöktes av geologer från väst. De hade lärt honom och andra barn i byn engelska i utbyte mot mat och husrum, något som ledde till att han så småningom började studera på Stockholms Universitet. En historia som får mig att känna att vi lever i den bästa av tider, när han senare berättade att backpackers och geologer slutade att besöka hans by i samband med 9/11 kan jag samtidigt känna att vi lever i den värsta av tider.

För samma Twitterkonton, Facebookflöden och flygplan som de flesta av oss använder för att komma närmare varandra, använder en liten grupp av människor för att sätta världen i brand.

Om våra föräldrar tillhör generationen som gav journalistiken en fri röst, så tillhör min generation den som kämpar för att ge alla en fri röst. Informationssamhällets barn som förargat många då de anser sig ha rätt till gratis film och musik, men också en generation där enskilda individer riskerat sina liv för att avslöja korruption och krigsförbrytelser genom att offentliggöra hemligstämplade dokument och posta dessa på olika internetforum.

Svenskar talar bäst engelska i världen bortsett från de länder som har engelskan som modersmål. Något som gör att vi kan tillgodogöra oss en stor del av den information som vi kämpar för att alla ska ha tillgång till. För om vi bortser från film, musik och hemligstämplade dokument, så slåss vi också för att forskning, avhandlingar och läromaterial ska släppas fria till allmänheten.

Information is power...

Kunskap som gör att välfärden kan sprida sig utanför västvärldens gränser. För några månader sedan kom en rapport från världsbaken där vi kunde läsa att den extrema fattigdomen hade sjunkit med 200 miljoner på tre år. Fler unga flickor än någonsin får idag gå i skolan och för några veckor sedan beslutade Gambia att förbjuda könsstympning.

Generationerna innan oss skapade europeiska unionen, många 80-tallister går ytterligare ett steg längre och vill kalla sig för världsmedborgare. Tack vare billiga flygbiljetter och en dos av den där nästan oförskämda självklarheten  som sägs vara signifikant för min generation vaknar de upp på en kontinent och somnar på en annan.

Skulle inte det vara nog kan vi ta del av världen genom drönarbilder från Google Earth. Men drönarna som kan hjälpa oss att överblicka vår jord kan också förgöra världen. Vi jagar terrorister genom att trycka på några knappar bakom en skärm. Effektivt och enkelt, men till ett pris av att oskyldiga människoliv släcks och byar förstörs.

I min generation är materialismen till viss del utbredd, men den är samtidigt på utdöende. För i vår uppväxt har vi omgivits av så mycket föremål och saker att de blivit många av oss likgiltigt. Istället samlar vi på upplevelser och upptäckter. Vi vänder den trygghet som 80-talet innebar ryggen och söker oss bortom komfortzonen.

Vi 80-tallister förvaltar inte bara tidigare generationers arv, utan även vårt eget arv som vi skapade i tidig barndom. Då vi för första gången i världshistorien lärde oss att behärska en avgörande teknik bättre än våra föräldrar. Föga insåg vi då vad det innebar att gå online och att växa upp på webben. Men idag vet vi att det är där vår historia med all sannolikhet kommer att skrivas.

Det var där vi blev gränslösa och krympte världen. På webben har vi kunnat följa utrotande av fattigdom och utbredande av mänskliga rättigheter. Vi har kunnat påverka och varit en del av. Men vi har också blivit vittnen till förödelse och misär, och några av oss har bidragit till den.

Världsmedbogare

Min generation har många gånger kallats för ansvarslös, men kanske har vi störst ansvar av alla generationer som hittills existerat. För det är vi som sitter på styrande poster i företag och i regeringar i en tid när utvecklingen och förändringen går snabbare än någonsin. När vi har chansen att bygga bort fattigdom och orättvisor i rekordfart.

Samtidigt fortsätter världen att brinna på sina håll. De gränser som vi rivit reses åter pågrund av rädsla och fördomar. Inga backpackers eller geologer reser längre till Pakistan och i USA höjs återigen röster som talar om vikten i att kunna avlyssna medborgare och att inte släppa in några muslimer.

I det rådande världsläget spelar vi 80-tallister en viktig roll. Vi må vara en aning bortskämda och naiva, men vi är också kommunikationskonstnärer, visionärer och fyllda av mod och tron på att allt är möjligt. Vår roll är fortsätta vara gränslösa, att sprida kunskap och information och ge vingar och hopp tillbaka till människorna i den värld som vi kallar oss medborgare av. Det är vi som avgör om vi ska leva i den bästa av tider eller den värsta av tider.

Vikten i att kunna förklara för en sexåring

Idag satt jag och hjälpte min pojkvän med en presentation som han ska hålla. Vi började argumentera kring användandet av ordet “självskattning”. Jag tyckte att han skulle stryka ordet för att det inte var säkert att alla skulle förstå vad det betydde.

Ordlista

Han å andra sidan hävdade att om det fanns någon slags akademisk nivå i publiken så borde de förstå vad självskattning betyder.

Den här snobbismen kring att hålla fast vid krångliga akademiska termer är något jag ofta stöter på hos människor som spenderat många år på universitetet. Allra tydligast blir det vid läkarbesök där du lämnar sjukhuset och inser att du inte förstått hälften av vad mannen eller kvinnan i vit rock sagt till dig.

Det verkar vara ett självändamål för dessa människor att använda svårbegripliga termer trots att det finns gott om ord som de skulle kunna använda istället.

“If you can’t explain it to a six year old, you don’t understand it yourself.” -Einstein

Än märkligare blir det när den här tendensen syns extra tydligt hos läkare och psykologer, vars jobb innefattar att möta och bemöta människor med olika sorters bakgrund och bildningsnivå.

Språket utgör en av våra viktigaste klassmarkörer och är starkt kopplat till identitet, och att använda sig av en avancerad vokabulär må ibland vara nödvändigt och imponera i klubben för inbördes beundran. Men utanför den klubben imponerar det knappast.

Istället kan det uppfattas som ett tecken på arrogans och brist på respekt. Att inte hitta alternativa ord för att förklara ett komplicerat uttryck kan också vara ett tecken på ett fattigt ordförråd, eller som Einstein säger “att du själv inte begriper”.

I mitt arbete som journalist och kommunikatör har jag stött på många ordsnobbar, och ofta håller de så hårt i sina akademiska termer att knogarna vitnar. Trots att jag försöker förklara att deras målgrupp inte kommer förstå vad de menar. Det är som att jag genom att byta ut ett “fint” ord stjäl en bit av deras jag.

Få branscher klarar sig  undan med att deras kunder inte förstår vad de säger, men den medicinska är än så länge ett exempel på en bransch som faktiskt gör det. Språket är en av faktorerna som hjälper dem att isolera sig mot omvärlden.

Dock håller internet på att förändra också denna bransch, internet besitter nämligen förmågan att förklara för en sexåring. Där kan du genom ett klick få förklarat att “självskattning” är ett test där du bedömer dig själv.

En viktig och betydande utveckling som lett till att människor utan medicinsk utbildning kunnat skapa medicinska inovationer. För språket bör användas för att bygga broar mellan människor och företag. Inte för att markera överlägsenhet eller stänga andra ute.

Att slänga sig med branschtermer utanför den interna verksamheten är som att klampa in på en fotbollspub i smoking. Tjusigt- men bara så fel.

“Vi vill inte stanna i Europa”

Efter en fredag med födelsedagar, vin och barrundor är jag trött, trött, trött idag. Jag sitter mest och klickar runt på nätet och läser nyheter från olika medier runtom i världen. Hjärtat går sönder med jämna mellanrum, för som vi alla vet är världen väldigt trasig just nu. Vi tar oss en titt:

Just stop the war. We don’t want to stay in Europe.

Våran naiva förställning om att människor kommer hit för att de vill är så otroligt tröttsam. Demonstranter i Torneå, lyssna på den här pojken, och om inte det räcker, titta på de här bilderna:

Aleppo_Night_by_Charles_HajjDowntown_Aleppo,_Queik_river_at_nightHär är Aleppo. Innan kriget bröt ut var det en stad där kulturen flödade. Vid stadens universitet studerade över 60 000 studenter. Några av dem dansade säkert bort fredagkvällar på anrika  Club d’Alep, en klubb som slog upp portarna för första gången 1945…

Aleppo_international

Andra hängde på den här arenan och såg på fotboll…

Syria-food-brunchKanske avslutade de helgen med att åka hem till sina föräldrar och äta en utsökt söndagsmiddag. Aleppos kök tilldelades nämligen The International Academy of Gastronomys kulinariska pris 2007.

Här har vi Torneå. En stad med cirka 20 000 invånare. De har ett gigantiskt IKEA och ett bandylag. 98.3 procent av befolkningen talar finska…

Tornio_centrum_huvudgataOch huvudgatan ser ut såhär…

Förlåt demonstranter i Tornio, men tror ni verkligen att de ni kallar “lyxflyktingar” hade kommit till er stad om de kunde fortsätta laga mat hemma i sina egna kök? Fortsätta sina studier vid universitet eller kunnat ägna lördagen åt att se på fotboll på en vibrerande arena?

Anledningen till att det ni kallar välfärdsflyktingar befinner sig i nordligaste Norrland är för att…

Aleppo2_2307189bDet här är vad som händer i Syrien idag, i Aleppo, i staden dessa människor för några år sedan kallade “hem”…

De knackar på eran dörr för att gatorna som de passerade på väg till Universitet förvandlats till en makaber kyrkogård.

syria_aleppo_wide-36609ffa7f529e43c0b73740d1069f43b223f4ea-s6-c30

Och för att deras drömmars stad hösten 2015 inte kan beskrivas som något annat än ett rent helvete.

IMG_6165

De flyr inte för att de vill ha nära till Ikea eller plötsligt blivit sugna på att göra karriär i ert bandylag.

Skärmavbild 2015-09-19 kl. 20.15.05

Utan för att deras barn vanställts av bomber och för att ungdomarna Aleppo inte längre dansar, utan ligger i liksäckar utmed vägarna.

Om privilegiet att skriva historia

(Krönika jag skrivit för ett av projekten jag jobbar med)

60 miljoner människor är på flykt. På tågstationen i Budapest ligger en kvinna på rälsen tillsammans med sitt barn. I ett provisoriskt flyktingläger i Serbien lyssnar en läkare på ett flickhjärta som färdats över upprörda hav. Samma hav som med den virala världen som vittnen obarmhärtigt förseglade en treårig pojkes öde. 

syrian_refugee_455469861

Sommaren är över, det är höst i Sverige, men vid Syriens gränser gassar solen på kvinnor, män och barn som flyr för sina liv. Där vid gränsen trängs människor vars historier tvångsomskrevs av fanatiska män som inte skyr några medel i sin jakt på att rita om världskartan.

Europa bygger murar och sätter upp taggtråd. Pratar om kvoter, pekar finger och understryker vikten av att någon tar ansvar. Vem denna någon är varierar beroende på vem som tillfrågas, men de flesta är i alla fall överens om att  något måste göras. Av denna någon.

Medan diskussionen pågår kliver en ny grupp av afghaner och syrianer ombord på en båt vars bäst före datum passerade för över ett decennium sedan. Nakna fötter bordar spruckna och förmultna plankor. En skara krackelerade liv på väg mot…

Ja påväg mot vadå? EU politikerna fortsätter debattera. Västvärldens välfärds och bidragssystem är hotat av de som flyr hit. Eller som vissa fåfängt uttrycker det, väljer att komma hit.

Samtidigt som diskussionerna pågår stänger en familj dörren till sitt hus i Aleppo för sista gången, med sig har de vad som ryms i en ryggsäck. Bankkontot är länsat. Med pengarna ska de betala resan mot säkerheten. En resa som mycket väl kan kosta dem livet.

När de färdas genom Aleppo passerar de övergivna hus. Ägodelar trängs med drömmar som drömts av dem som en gång bodde där. Drömmarna som för några år sedan handlade om ett större hus eller att komma in på en ingenjörsutbildning. Om resor till främmande länder och att hitta kärleken. Drömmar som kunde varit dina eller mina.

Drömmar som i takt med ISIS framfart kom att reduceras till att slippa begrava sina söner och tvingas se sina döttrar föras bort mot våldtäkt och tortyr.

USA talar om faran att släppa in potentiella terrorister i möjligheternas land. Sverigedemokraterna vill hjälpa till på plats. Ungerns president pratar om en situation som eskalerat och nu är Tysklands uppgift att lösa.

Västvärlden beslutar och väljer. Väljer åt dem som inte har något val. Vi bygger murar för att skydda oss mot båtflyktingarna med nakna fötter, mot familjer som färdats genom ett Syrien av förlorade drömmar och mot människorna vid gränsen som för länge sedan bestals möjligheten att skriva sin egen historia.

Under tiden vi kalkylerar på hur många av dessa människor som ska få komma till vårt land och sätter upp taggtråd vid våra gränser sipprar vatten in mellan de förmultna båtplankorna. En flykting dödas av Ungersk polis och människor i sönderslitna skor har börjat vandra de 175 kilometerna som det är från tågstationen till den Österrikiska gränsen.

Det talas om att vi kan förlora en hel generation till trauma. Det talas om den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. I denna katastrof har vi i väst har privilegiet att välja. Vi som inte bestulits möjligheten att skriva vår historia.

Vi kan fortsätta diskutera kvoter, eller så kan vi lyfta upp kvinnan och barnet från spåret och öppna upp dörren till vårt land. Vi kan fortsätta söka efter någon som ska ta ansvar, eller vi kan låta flickhjärtat som färdats över det upprörda havet somna i en säng som står på en plats som hon kan kalla hem. Vi kan lägga ytterligare en sten i barriären mot Europa, eller vi kan tillsammans skapa trygga vägar bort från helvetet. Vi kan se till att inga fler pojklik spolas upp på stränderna i Turkiet.

Valet och pennan är vår.